Marc Petitjean Problemlösaren

Du har säkert sett Marc Petitjeans städ, hans CDC-verktyg, västar eller flugor. AoF åkte ut i vinterskärgården för att träffa innovationernas mästare.

Lanskapet förändras, böljar. En ny skärgård har vuxit fram, horisontlinjen flyttar sig, en skarp topografi klöser efter de låga molnen. Splitter, skärvor och flak av skulpterad is som spricker upp, flisar sig och på nytt stöter samman i ruttnande, slaskgrå klumpar. Allt trycks upp och packas i lager på lager över kobbar och skär. Tillfälliga öar och bergskedjor tornar som frusna hägringar mot en blek platt himmel. Vi färdas i ett fruset land svept i rimfrost över bråddjupet.

Morgonfärjan rör sig sömnigt mot det yttersta öarna och öppet hav. Marcs groan ögon återspeglar det svarta i vattnet. Han är inte helt lätt att placera.

På bara någon timme har han hunnit byta skepnad många gånger. Den distingerade affärmannen, den galne vetenskapsmannen, buspojke, kommisaire Clouseau från Rosa Pantern-filmerna flimrar alla förbi hand i hand med Charlie Chaplin. Har far runt på båten som en japansk turist. Kameran smattrar. Har är inte stor men gör ett större intryck än den fysiska gestalten. En pojke, först och främst är han en liten pojke som fortfarande tycker att allting ä rett äventyr. Han äter en bulle och dricker en kopp kaffe innan vi andra hunnit sätta oss till rätta på den trånga sätena och är i väg igen. Slickar i sig pärlsockret som fastnat över läpparna i trappan på väg upp mot däck. Han vill inte missa något, hänger över relingen på färjan när den bryter upp isen på Mysingen så det sjunger i skrovets plåtar.

Några skarvar lättar från en nerskiten ö med döda träd i ett enda stort skrän med hundratals svarta vingar. Marc ler och pekar. Hoppar upp och ned med imma på glasögonen. Just då påminner han om et kolibri.

I dag fiskar han tvåhundra dagar om året.

Den andra delas lika mellan mässor, chefsjobbet hemma i Fribourg och familjen. I tre dagar har han bundit flugor framför skaror av beundrare i Stockholm. Demonstrerat vertygen och städen han skapat och materialen och teknikerna han fört ut över världen. Nu har ha nett par dagars havsöringsfiske i senvintern som hängt kvar innan han ska vidare till nästa engagemang.

Han berättar hur alliting började, hur han blev inlagd på sjukhus för magsår. På den tiden var han nummer fyra i ett tvåhundramannaföretag tillverkade fina förpackningar till klockor och annat. Hårt jobb och det var tydligen inte alltid lätt att hålla chefen på gott humör. Villa han verkligen vara nummer fyra av tvåhundra elle nummer ett av kanske fyra? Han sa upp sig omgående och nästa dag var han sin egen. På visitkorten skulle det ha stått « Professionell flugbindare » om han haft råd att trycka några. Det var den i januari 1990.

Som för många andra nystartare egenföretagare var den första åren ganska hårda och det blev inte direkt lättare av att det var mitt i den djupaste dalgången på en lågkonjunktur. Men sakta började uppförsbacken att plana ut och nu verkar det rulla på riktigt bra.

Vi hoppar av färjan på Utö gruvbrygga och packar in flytringar och spön i en fiskebil och drar vidare. Vägarna är köldsprängda och leriga. Vattenpölarna är knädjupa på vissa ställen. Vi börjar i en vik där isen forfarande ligger och vi får gå mot öppet vatten tills det brister under fötterna och man ramlar i. Isen är seg. Det är bara knappt 1 meter djupt och len sandbotten. Försvinnande öar av packis bryter loss och driver i väg i diset mot öppen vatten.

Skärgården är fullt av isberg och alfågelssång. En kör sångsvannar flyger i formation in mot fastlandet. Några steglitsar med sina eldröda pannor hoppar runt bland tistlarna, annars är det helt tyst, bara knäppningarna i isen.

Marc och Niklaus Bauer sjösätter ringarna medan Jean Jältsten och jag vadar omkring och kastar av kanterna mot land. Efter någon timmes blankkroksfiske tar vi en paus, grillar korv under de svarta tödroppande strandtallarna och snackar fiske. Dagen innan har Niklaus och Marc varit med båt inne i Stockholm och prövat Marcs trattflugor. Förutom en fin gädda fick de ett par blanka havsöringar och en stor vacker öringhanne i skimrande lekskrund frå flytringen.

Vi sitter och ljuger en stund om våra fångster och äventyr över världen. Jag har ingenting att säga i sällskap med de här herrarna.

De har alla varit överallt och fiskat. Vilka fiskar har lämnat starkast minnen? Marc fick en fin Permit på Cuba för två år sedan, sightfiske, ett kast, en fisk. Allt stämde. Nyligen var han i Spanien och fiskade mal och fick en tvåmetersfisk på 45 kilo, på ett långt kast när han såg rörelserna i det grumliga vattnet. En sådan sak glömmer man inte.

Redan i fyraårsåldern följde Marc med sin morfar och farfar till floden L’ource för att fiska efter betesfisk “Vairons“. De metade och spinnfiskare mest, me farfadern flugfiskade också. Flugfisket var någonting speciellt, reserverat för talangfulla, erfarna och förfinade människor, Marc fick titta på men inte röra spöet. Några år senare hade han tydligen visat sig värdig och fick lov att försöka lägga sina första kast med morfars splitcanespö i en glänta.

-Vilken dag, äntligen fick jag röra vid det vördade bambuspöet och försöka göra det där jag drömt om. Jag minns alla dagar vid den vackra floden «la Seine» i Frankrike där jag växte upp. Det var lugna sommareftermiddagar, inte mycket fisk, men bäcköringarna i den där kalkströmmen…

Han bara skakar på huvudet men leendet hänger kvar i luften. När han blev äldre kom annat emellan och det blev nästan inget fiske alls innan ha nett år åkte på semester till Kenya där han fick möjlighet att fiska segelfiske. Även om det var på havsfiskespön med tunga riggar från båt så var två och en halvmetersfiskarna svåra att glömma. Sedan dess har han fiskat, med det var inte förrän på 1980-talet då arbeitet fick honom att flytta i från Frankrike till Schweiz som han på allvar tog upp flugfisket.

-Att upptäcka det landet och landskapet med alla berg och alla bergströmmar med sitt klara vatten väckte någonting i mig. Kanske minnen, kanske någonting ännu djupare.

Han började utforska vattnen i området. Det tog några år att bemästra Canton vid Fribourg.

-Ibland kan man komma till en fors med sådana strömmar att man inte kan nå de platser man vill. Till slut fick jag i alla fall min första harr där, vilken måltid det blev! Det var en viktig middag kan jag säga.

Flugbindningen kom in i bilden under en middag hos några vänner. Det stod ett bindstäd i rummet och Marc bad en av dem i rummet att visa hur man gjorde, men mannen vägrade. Det slutade med att Marc själv försökte binda någonting. En annan man som också han flugfiskade förbarmade sig över Marc och lovade honom en lektion veckan efter.

Den första flugan kom till 1983 och sedan dess tänker han alltid på flugbindning och fiske. Marc blev snabbt bättre.

-Efter några år gick jag igenom «förlängda bakkropps-krisen» som jag tror de flesta bindare går igenom. Jag pillade med de där bakkropparna på storlek 16 och 20 och jag vet inte riktigt varför. I dag verkar det ha varit helt onödigt.

Vid ett tillfälle hade en av Marcs vänner en önskan. Han ville ha flugor som dels var lätta att se och dels var bundna med Cul De Canard (CDC). Marc tog sig an uppgiften men blev inte nöjd med vad han fick fram det första året.

-Jag använde självklart redan CDC, det var många som gjorde det i där vattnen, men på samma sätt som i klassiska engelska flugor. CDC är ett material som i alla fall använts sedan 1920-talet, men då mest till vingar och jag anade att materialet hade potential, men jag fick helt enkelt inte till det. Men så provade jag att binda in fjäderspetsen först, tvinna fjärdern runt den enda hackelstammen och linda på den. Den första koniska CDC-kroppsdubbade flugan var född. På en vecka skapade jag nattsländemönstren, dagsländeduns och kläckare.

-Jag var verkligen sugen på att få fiska igen. Jag väntade hela vintern, men så fort isen gått var jag där. Jag fångade visserligen mer än tidigare men jag hade funderat så mycket på flugfiske att jag blivit en bättre flugfiskare än tidigare. Hursomhelst var jag i alla fall nöjd med de nya skapelserna.

En dag fick Marc huvudvärk och la sig för att sova en stund vid älvkanten. Någr vänner som hade dåligt med flugor lånade has ask och fiskade vidare. Marc sov en stund tills någon plötsligt ryckte i honom och sa: «Marc, det är inte du som blivit bätttre på att fiska, det är dina flugor som är bättre».

Direktör med rätt att fiska fluga

Namn: Marc Petitjean.

Ålder: 52 år.

Yrke: Direktör, marknads-och försäljningschef.

Familj: Frun Ruth och barnen Astrid,16 år och Laurent, 14 år.

Bor: I staden Fribourg, Schweiz.

Favoritvatten: Bergsströmmen La Singine, 15 minuter från bostaden.

Intressen förutom fisket: Rider, spelar jazz och blues på piano.

Livsmotto: «Jag kopierar aldrig någonting eller någon. I stället hämtar jag min kraft från naturen, där håller jag alltid mina ögon och öron öppna».

Kamraterna hade fått hur mycket fisk som helst medan han låg där och sov. Mönstren fick stor framgång lokalt, men have var osäker på hur han skulle gå videra med dem.

-Skulle jag hålla det för mig själv? Gå till en tidning med det eller försöka skapa mig ett levebröd av min upptäckt? Innan jag bestämde mig kontaktade jag alla människor jag kunde få tag i som visste mycket mer än jag om vad som skulle behöva göras.

Bröderna Louis och Henri Limouzin (författare och skribent, reds anm) hjälpte till att skaffa fram adresser till folk över hela Europa och USA dit Marc Petitjean kunde skicka prover för att få seriös feedback. En ask med 25 mönster skickades till varje adress och sedan var det bara att vänta. Svaren kom snabbt, redan efter ett par veckor. «Har aldrig sett någonting liknande», «De är underbara», «Effektiva». Mottagarna var enhälliga.

-För mig var det viktigt att veta vad de tyckte och att inte någon annan någon annanstans redan kommit på samma sak. Nu var jag i en position att fatta ett beslut.

En tid senare hamnade han alltså på sjukhus efter en stressig tid på jobbet och bestämde sig för att hoppa av ekorrhjulet och satsa på flugfisket som levebröd.

Vis er en fin fisk välva i ytan men lyckas inte lura den. Vi packar in oss i bilen och kör ut till en anna strand på utsidan av ön där havet redan är öppet och himlen börjar rodna over de blygrå vågorna. En bit svartek har strandat i vågskvalpet. Det måste ligga ett gammal vrak här utanför någonstans som sakta slits i bitara v höststormarna. Vi kastar några timmar i ett till synes tomt hav. Jag går jämsides med Marc och han fortsätter sin historia.

Flugfiskebranschen är för liten för att man ska klara sig, menar han, om man inte arbetar internationellt, så han satsade på att få ut några få mönster till så många som möjligt och anställde ett par människor han visste att han kunde lita på.

-Jag ville att vi skulle ha kontroll på tillverkningen och kunna gå i god för kvaliteten.

De första tre åren var arbetsdagarna 10 timmar långa och han arbetade sju dagar i veckan. Runt 25 000 flugor om året formades under hans händer. Andra uppfinningar skapades successivt: amadoutorkare för flugorna, flugaskar, bindutrustning.

I dag är företaget känt av flugfiskare över hela världen. Företagets kärna har hållits liten, 2,5 tjänster fördelat på tre personer som håller i det administrativa. Marc själv utvecklar produkter och reser runt och marknasför sina skapelser. Han fiskar fortfarande väldigt mycket.

-Det är viktigt för mig att veta vilka behov flugfiskare har och att ha kunskaper kring fisket för att kunna möta de kraven. Det enda sättet att få det är att själv fiska och träffa folk som fiskar. Och jag älskar det. Det finns fortfarande så många arter jag drömmer om. Jag brukar tänka att om jag sköter mig riktigt bra kanske Gud ger mig femtio år i bonus att fiska på.

Nuförtiden arbetar företaget med en serie av fabriker där handikappade utför enklare monterings-och paketeringsarbeten. Det gör att produktionsflödet blir lite ojämmt. Marc vet därför inte riktigt hur långt tid det tar innan produkterna är klara för leverans.

-Ibland tillverkas mycket på en gång, ibland går det lite i taget, me du skulle veta vad stolta de är över sitt arbeite och det känns bra att kunna ge dem det. De gör jobbet lika bra som vem som helst och det är bra att de har möjlighet att bli en del av samhället.

Hur går det då till att skapa en ny produkt och hur kommer det sig att så många av flugfiskets patentlösningar är Marcs? Han fastnar i det gamla, säger han. Kopierar inte, studerar det gärna, men fösöker sedan glömma allt han lärt sig och ställa sig frågor som: Vad behöver jag verkligen? Var och när vill jag använda det? Hur mycket får det kosta? Det är då det verkliga arbeitet börjar.

-Det nya städet, till exempel, som kommer ut vid årsskiftet. Det tog mig tre år från de första handritningar till de digitala 3D-ritningarna, en månads tillverkning av prototypen, tre månaders tester och finjusteringar till dess att den slutgiltiga produkten var färdig. Målet med varje produkt är att de ska göra fisket enklare och mer kvalitativt. De ska vara så nära fulländning det går att komma.

-Ändå upptäcker man nya saker med tiden, en del saker är jag väldigt nöjd med, andra måste utvecklas och justeras, men målet är alltid att ta det så långt det går att komma. En produkt som är bra behöver aldrig ändras och en produkt som är riktigt bra kommer användaren att vara nöjd år efter år. Det ska inte finnas någonting mellan ditt sinne och flugan på vattnet. Ingenting som stör eller oro för att något är fel. Det är målet, ingenting emellan.

Mitt sinne ä rett med Marcs trattfluga som ålar sig genom det vinterklara vattnet. Dålig teknik möjligen, kanske en liten misstro vad gäller havsöringarnas närvaro, men även om öron, näsa och fingrar är stelfrusna nu så pyr ändå hoppet någonstans djupt därinne under alla lager av fleece- och värmeställ. Marc ler mot vågorna och kastar och kastar. Niklaus och Jean vadar ut till djupkanten där vågorna stångar dem i bröstet och kastar de med.

Det börjar skymma, vinden har tilltagit och det är inte långt stund kvar nu om det ska bli någon fisk i dag. Vi blir skuggsiluetter mot den platta vinterhimlen. Ansiktslösa, anonyma flugfiskare utan identitet och med en enda sak i sinnet. En enda uppgift. Vi kastar och kastar mot det sista ljuset, mot hoppets sista strimma.